Sjukdomar som kan drabba Boerboeln:
HD (Höftdysplasia) Bokstavligt talat betyder Höftdysplasia (HD) ”dåligt bildad höft”. För att förstå detta komplexa problem är det nödvändigt att vara medveten om strukturen i hundens höft. I det här fallet lårbenet med kulan på toppen och höften med koppen där kulan vilar och har sin passform. I opåverkade hundar finns det en bra passform mellan kula och kopp. Däremot hos hundar med Höftdysplasia (HD), där koppen har slitits och ser ut som ett tefat, rullar kulan löst. Den värsta graden av Höftdysplasia kan medföra extrem smärta för hundar medan den mildare graden av Höftdysplasia kan medföra mildare smärta. Hundars rörlighet påverkas naturligtvis också. Här är några yttre tecken som kan ses hos drabbade hundar: Svårt att komma upp från en liggande eller sittande ställning.
Svårt för att gå i trappor.
En ”kaninhoppgång” (Flyttar båda bakre benen tillsammans).
En smärtsam reaktion vid sträckning av bakre benen.
När den rullar över så hamnar vissa hundar i en grodställning.
Gungning med rumpan från sida till sida.
Hundar kan undvika hoppning.
Halta kan ses, särskilt efter ansträngande motion Det är mycket viktigt att förstå att det enda sättet att korrekt diagnosticera HD är genom röntgning eller Pennhip, eftersom dessa symtom också kan ses hos hundar med normala höfter och vissa drabbade hundar inte behöver visa något av dessa symptom alls Orsaker: HD är en komplex ärftlig sjukdom där graden av allvarlig dysplasia hos föräldrarna direkt påverkar frekvens och svårighetsgrad hos valparna. Även mild dysplasia hos en förälder kommer att påverka risken för utveckling av dysplasia i sin avkomma.
En hög energikost leder till snabbt växande eller överviktiga valpar och har en större chans att utveckla dysplasia, särskilt om en alltför snabb utveckling sker i en känslig tid i skelettets och musklernas utveckling.
Överdriven aktivitet av unga hundar.
Kalcium kan vara en viktig faktor, men både för mycket kalcium eller för lite skadar den unga hunden.
Klassificering av Höftdysplasia (Enligt FCI och gamla Sydafrikanska metoden): FCI Sydafrika-Metoden A1 Mycket bra höft -0 A2 Bra höft -0 B1 OK höft -0 B2 Marginal HD -1 C1 Mild HD -1 C2 Mild till Moderat HD -1 D1 Moderat HD -2 D2 Moderat till svår HD -2 Tyvärr är det inte alltid så att när man parar två HD-fria hundar att man får 100 % HD-fri avkomma. Ett HD-program i Sverige visade att: Slutsats: Den enda sättet att minimera förekomsten av HD är att vi som uppfödare tar ansvar och använder ett avelsbestånd som är så pass HD-fritt som möjligt.
Armbågsdysplasi (AD)Armbågsdysplasi (AD), eller även kallad ED från engelskans elbow dysplasia, är ett samlingsbegrepp för flera olika utvecklingsrubbningar i armbågsleden. Det handlar om en tillväxtstörning som inträffar när benen radius och ulna växer, då tillståndet kan yttra sig på många olika sätt. Det som orsakar Armbågsdysplasi kan vara traumatiskt eller nutritionellt, då det dock inte är något som är medfött. Det är sällsynt hos hundar som väger mindre än 15 kg samtidigt som det finns rasskillnader. Man delar in Armbågsdysplasi i fyra former efter hur benets olika delar påverkat. UPA är en form som innebär att ulna är för kort. FPC är formen där ulna är lång och radius för kort, medan OCD är formen som uppkommit p.g.a. överbelastning. Den sista formen INC innebär att alla ovanstående faktorer samverkar. Det varierar hur fort benen växer, vilket leder till s.k. inkongruens/dålig passform, att armbågsleden stressas och att kapseln förtjockas efter två till tre månader. Det är härefter som pålagringar börjar uppkomma, då det är graden på dessa pålagringar som bedöms av Svenska kennelklubbens avläsare. I de fall benen växer olika fort blir trycket på det ena benet för starkt, vilket leder till att en bit brosk och/eller ben kan lossna. Detta kallas för Osteochondros och är en sorts armbågsdysplasi. Det syns oftast tydligt på röntgen om en hund drabbats av Osteochondros, då det dock också kan vara så att det inte syns vid röntgentillfället. Det första man ser på en röntgenbild är artrosen som osteochondrosen ger, då hunden först visar symtom när brosket spricker och ledvätska kommer i kontakt med det underliggande benet. Detta p.g.a. att en inflammation uppstår som gör ont på hunden. Typiska symptom hos en med Osteochondros är: · Varierande hälta
· Ofta sämre efter vila
· Rotation av armbågen och tassen
· Galla i leden (svullna leder)
· Smärta vid palpation Det är viktigt att en hund som fått diagnosen Osteochondros fastställd blir behandlad direkt så snabbt som möjligt, då det inte är en diagnos som försvinner av sig själv. Det är alltid en tillväxtrubbning när hunden får ont utav att växa, då det inte finns något som heter växtvärk, då problemet dock kan vara godartat. Osteochondros kan även drabba äldre, friröntgade hundar som aldrig visat några symptom tidigare. Orsaken kan då vara att en ”gammal” Osteochondros har kommit igång igen, då en tidigare lossnad broskbit som lagt sig tillrätta kan lossna. Det är viktigt att man även på äldre hundar plockar bort den lösa benbiten, då detta kan möjliggöra för hunden att återgå till ett ganska normalt liv trots att artrosen finns kvar.
Vaginal hyperplasia Vaginal hyperplasia är en överdriven gensvarsrespons av vaginalvävnad till östrogen under löpperioden ”Estrus”. Vaginalvävnad sväller upp och i svåra fall skjuts den ut ur vulvan och kan se ut som en tungaktig massa. Vaginal hyperplasia förekommer mest hos unga tikar och högst troligt är det att orsakas av estrogen stimulering. Vad ska man titta efter: Det behövs genetiskt anlag för att tiken ska utveckla Vaginal hyperplasia. Det är därför otroligt viktigt att uppfödare utesluter tikar med Vaginal hyperplastia från avel.
Entropion Entropion handlar om en förändring av ögonlockens ställning hos hunden. Själva namnet Entropion härleds ur två grekiska ord, en och trope, som betyder in respektive vändning/svängning. Åkomman kan drabba hundar i övre och undre ögonlocket, då Entropion vanligtvis drabbar yngre hundar i undre ögonlocket medan Entropion i övre ögonlocket vanligtvis drabbar äldre spaniels och andra raser med tunga öron och/eller tung hud. Ett typiskt symptom vid Entropion är att pälsen från ögonlocket irriterar bindhinnan och/eller hornhinnan. Att hunden kniper, är blöt på ögonlockskanten med ökat tårflöde, är också i lindriga fall typiska symptom. Om hundens päls skaver mot hornhinnan uppstår en kronisk inflammation med sår och kraftig smärta för hunden. Entropion kan ibland drabba vissa raser som följdsjukdom till alltför kort och smal ögonspringa. Raser som ibland drabbas av detta är Bullterrier, Chow chow, Collie, Kerry blue terrier och Shetland sheepdog. Dobermann, Grand danois, Irländsk setter, Mastiffraserna och Rottweiler är raser där Entropion orsakas av ett alltför djupt liggande öga. Hundar med extremt tung och/eller veckad hud i ansiktet gör att åkomman Entropion förvärras. Ektropion Ektropion handlar om en förändring av ögonlockets ställning, då förändringen oftast sker i undre ögonlocket. Ektropion härleds ur två grekiska ord, ek och trope, som betyder ut respektive vändning eller svängning. Karakteristiskt för Ektropion är att den rosa bindhinnan (slemhinnan på ögonlockets insida) är synlig, då man ofta upplever Ektropion som att hunden har röda ögon istället för hängande ögonlock. Ögats hälsa hos hunden är beroende av en effektiv renhållning, då ögonlockens nära kontakt med ögat har en avgörande betydelse för ögats hälsa. Renhållningen går till som så att det via blinkrörelsen först samlas damm och andra partiklar i vätskan innanför undre ögonlocket. Härifrån förs de ständigt bort med tårvätskan, då detta ”avfall” vid Ektropion fastnar på undre ögonlocket. Den utsatta slemhinnan blir kroniskt uttorkad, röd och inflammerad samtidigt som ögats hornhinna kan drabbas av kroniska förändringar. Vanligtvis är Ektropion en rubbning som är rasbunden, då detta orsakas av rastypiska egenskaper såsom långa och tunga öron, tung och lös halshud och ibland tunga kinder. Vissa hundraser har stora, tjocka hudveck på nosrygg och kinder som påverkar ögonlockens utseende. Dessutom finns det andra hundraser med lymfatisk kroppstyp som också har tjock hud, då de ibland har onaturligt lös underhud som låter huden att glida runt utan fäste på underlaget.
Demodex är i allmän form en av de svåraste hudsjukdomar som finns hos hundar. Sjukdomen orsakas av demodexkvalstret, som lever och förökar sig i talgkörtelgången och hårsäckarna hos hunden. Alla hundar bär på detta kvalster, då hundens immunförsvar oftast kan hålla dem i schack så att sjukdomen aldrig utvecklas. Då demodexkvalstret inte kan föröka sig utanför kroppen finns det aldrig någon risk för att människor eller andra djur kan bli smittade av en hund med demodex. Det som sker under sjukdomsförloppet är att kvalstren förökar sig ständigt. Tillslut blir det helt fullt i hårsäcken, där kvalstren befinner sig, då det inte längre finns plats för hårstrået och det faller av. Det finns tre olika sorters demodexkvalster hos hundar som heter Demodex canis,Kortsvansad demodex och den långsvansadeDemodex injai. Sjukdomen demodikos har även olika inledningar, då man beroende på när demodexen bryter ut delar in det i den juvenila formen och den adulta formen. Den juvenila formen får hunden om den får demodex vid en ålder på mellan två och sju år, då den juvenila formen delas in i den lokala formen och den generella formen. Den juvenila formen utbryter oftast när hunden är mellan sex och nio månader, då ägarna oftast brukar märka förändringar hos hunden. Något som är viktigt är att lokal demodex aldrig ska behandlas, då det är viktigt att kunna ta reda på om den utvecklas till generell form eller om den läker av sig själv. Det enda man rekommenderas att göra är att schamponera hunden med benzoylperoxidschampo, vilket är både bakteriedödande och hårsäckssköljande. Ifall en lokal form utvecklas till en generell form av sjukdomen rekommenderas inte hunden att gå i avel, då man ifall hunden har den generella formen alltid ska behandla. Detta då det vid den generella formen är en större risk för hunden att angripas av svåra infektioner. Hundar som får den adulta formen är oftast sju år eller äldre, då det alltid handlar om en generell form av sjukdomen. Det är alltid en bakomliggande orsak som gör att vissa hundar får den adulta formen av demodikos, då det vanligaste är att hunden fått för mycket kortison i sig. Detta kan ske om man behandlat hunden med kortison eller om hunden har en sjukdom som gör att produktionen av kortisol ökar. En annan vanlig orsak är lymfcancer eller andra tumörsjukdomar hos hunden, då man alltid bör göra en fullständig utredning av hundar som fått demodex på gamla dagar. Vid fastställningen om det rör sig om en lokal eller generell form av sjukdomen är det främst antal områden som blivit angripna av kvalstren som avgör. För att det ska vara en lokal form får det inte vara fler än fem till antalet små, ”cirkulära”, rodnade, fjälliga eller hårlösa partier, då dessa partier oftast ses på frambenen eller i ansiktet på hunden. När det gäller den generella formen finns det fler än fem till antalet hårlösa partier eller partier där ett större område är onaturligt. Förekommer det kvalster på hundens tassar handlar det alltid om den generella formen, då det alltid är viktigt att skrapa på tassarna. Detta då pälsen inte just behöver falla av där den blivit angripen. Demodikos i tassarna är också den svåraste formen av demodex, då den är väldigt svår att bli av med och det lätt blir sekundära infektioner där. Upptäcker man hårlösa partier på hundens kropp bör man fråga sig varför det inte finns hårstrån i hårsäckarna, då man bör ta hunden till en veterinär för att ta reda på anledningen. Det finns tre potentiella anledningar till hårlösheten som är demodex, ringorm samt bakterieinfektioner. Ifall man ser en blå-grön ton i djupet på huden, mycket pormaskar eller bölder på tassarna bör man också misstänka demodex. Man bör komma ihåg att hudveck aldrig har något med demodex att göra, då nutritionen och extrem stress däremot kan ha viss inverkan. För att avrunda informationen om demodex bör man nämna att det aldrig är själva demodexen i sig som är livshotande, då det är de sekundära infektionerna som oftast drabbar hundar som är farligast. Det är också de sekundära infektionerna, d.v.s. bakterier som kommit in i den inflammerade hårsäcken, som gör att det kan klia för hunden. Efter fastställning huruvida det rör sig om den lokala eller generella formen av sjukdomen kan man börja behandla om det rör sig om den generella formen. Man behandlar hunden tills den varit fri från demodexkvalster vid två s.k. skrapprov, vilket sker med ca fyra veckors mellanrum. Viktigt att nämna är att hunden kan se väldigt fin ut i pälsen tidigare, då detta dock inte betyder att hunden är frisk. Efter behandling tar det för det mesta mellan fyra och sex månader för hunden att bli helt av med demodexen. Vissa hundar med demodikos i tassarna blir dock aldrig av med sjukdomen, då den de måste gå på behandling resten av livet. Hos tikar som löper eller är skendräktiga kan demodexen komma tillbaka, då det dock inte sker ofta. För hundar som är sjuka och har nedsatt immunförsvar kan demedexen också dyka upp igen. Värt att nämna är också att hundar med demodex aldrig bör gå på kortison en längre tid utan nödvändighet, då sjukdomen kan dyka upp igen ifall detta sker. I Sverige använder man idag två sorters mediciner vid namn Advocate och Interceptor när man behandlar sjukdomen, då det också finns andra mediciner man använder utomlands. Merparten av de hundar som har behandlats på ett riktigt sätt och blivit av med demodexen förblir oftast friska. När hunden varit frisk utan återfall i ett år räknas den som frisk, då den för det mesta slipper sjukdomen i framtiden
|
SVENSKA 